Om antroposofi och enheten mellan konst, vetenskap och religion
"Vi kan inte lösa problem med samma slags tänkande som vi använde när vi skapade dem," påpekade Einstein.
Vilka nya tankebanor behövs idag?
Vetenskap och utbildning har sedan länge blivit alltmer inriktade på specialisering och avgräns-ning, vilket lett till stora framgångar. Men samtidigt har vi också fått svårare att överblicka alltmer komplexa sammanhang, som är av betydelse för att på ett mer fullständigt sätt kunna ta hänsyn till vad natur och människa behöver. Rudolf Steiners antroposofi, med sin grund i Goethe och Schiller, representerar ett bredare förhållningssätt där humaniora och varje människas eget aktiva skapande integreras i den vetenskapligt grundade undervisningen. Verksamheter på antroposofisk grund inom vitt skilda områden har fått stor spridning och utvecklas nu inom olika kulturer världen över.
Idag, efter hundra år, visar sig dessa företag ha varit sällsynt förutseende och hållbara inte minst vad gäller vår tids mest brännande frågor kring omsorgen om miljö och människa. Trots det eller kanske just därför tvingas antroposofin existera i ett slags eget mellanrum, åtskild från allmän kultur och mainstreamdebatt. Det inger förundran.
Här redogör Agnes Nobel för Steiners, antroposofins och waldorfpedagogikens helhetstänkande och hur ett tillvaratagande av detta skulle kunna gynna samhället i stort, utbildningsväsendet, i förskola såväl som högskola, inom vård och omsorg.
Agnes Nobel Waldenström är psykolog, docent vid Uppsala universitet, universitetslektor i kulturpedagogik (em.), författare och föreläsare. Hon disputerade 1979 och har utgivit flera böcker och artiklar om gränsområdet mellan konst och vetenskap, där ibland Filosofens knapp om konst och kunskap och waldorfpedagogikens okända bakgrund på Carlsson Bokförlag.
