Renässansen, det var livsglädje och frihet, skönhet och överdåd. Så upplevdes den av diktarna! Den visade på ett annat sätt att leva – rikare och eldigare. För den som vantrivdes i ett borgerligt samhälles gråa vardag blev medicéernas och Borgias tid ett utmanande exempel. Årtiondena kring
sekelskiftet 1900 var renässanskultens tid. Flera av våra mest kända författare – däribland Fröding och Strindberg – fann i den italienska renässansen inspiration till dikter, berättelser och teaterstycken.

Ändå såg man något oroande i det som den schweiziske konsthistorikern Jacob Burckhardt och hans efterföljare hade berättat om renässansen. Var den inte i djupet omoralisk och likgiltig för mänskliga värden? Till de kritiska hörde Hjalmar Bergman och Pär Lagerkvist, som i Dvärgen visade på en släktskap mellan renässansens hänsynslösa egoism och nazismen.

Egentligen gällde det inte bara renässansen. Man kände att det fanns en grundläggande motsättning mellan den moraliska och ansvariga Norden och ett Södern, som på gott och ont bejakade livets alla möjligheter. Mot samhällsordningen stod den djärva individualismens kaos.

Historien om diktarnas förhållande till den italienska renässansen berör en konflikt mellan nordiskt och sydländskt som fortfarande kan upplevas som aktuell.

Boken är vackert och generöst illustrerad i färg och svartvitt.

TILLBAKA | BESTÄLL BOK